Farväl min vän

Nemo kom till oss i maj 2010, åtta veckor gammal. Född den 15 mars var han till största det Coton de Tulear med lite Border Collie och Labrador inmixad.

Vi hade bestämt oss för hund och besökte kenneln runt den 15 april. Där och då valde han ut oss genom att desperat knipa tag om min tumme när jag lyfte upp honom och släppte sedan aldrig taget. När vi sedan hämtade hem honom den 15 maj så pratade vi om namn. Nemo var Moas förslag, och det fastnade.

Första natten hemma gömde han sig under sängen och gnydde, skakade som ett litet löv, så jag spenderade de närmaste nätterna på golvet bredvid honom.

Så började vår vandring tillsammans och många fina minnen och år blev det. En energisk och varm liten kompis som helt oberörd lät barnen klä ut honom, som älskade att busa och springa, följa med ut i naturen och jaga boll - även om han sen aldrig släppte ifrån sig den.

När han var 12 började han tappa tänderna, vid 13 års ålder blev han diagnosticerad med två ej borttagningsbara tumörer - inget som plågade honom dock - och vid 14 års ålder fick jag under en kort period bära honom ut och in då han gjort sig illa i foten.

Utöver detta var han alltid pigg och energisk från första till sist dag, oavsett om det var 20 minusgrader eller trettio plus ute. Varken snöstorm eller regn brydde honom, men höga ljud - smällare och åska - var skrämmande.

Onsdagen den 6:e augusti 2025 drabbades han av vad som troligen var en hjärnblödning eller tumör. Dagen hade varit fin men på kvällen, på vägen in, tjöt han till och blev orörlig.

Morgonen därpå åt han knappt någon frukost, och jag fick bära honom ut och in. Han rörde sig så oerhört sakta.

Vid lunch kunde han knappt gå. Han ramlade, låg stilla. Stirrade in i väggen som om han inte såg att den var där. Det var oundvikligt vad som skulle hända, och ett samtal till veterinären gav oss en tid samma dag.

Väl där var det oundvikligt. Jag satt med honom i knät, strök hans hår när kanylen träddes på. Det tog två försök på grund av tunna vener. Malin och Hugo hann in och fick säga farväl varpå de fick gå ut.

Jag lyfte därefter upp Nemo på britsen och strök hans mjuka päls när veterinären först sprutade in sömn- och bedövningsmedlet. Redan innan nästa spruta hade han slutat andats, ändock strök jag honom - kanske mer för att lugna mig själv, egentligen.

Nemo gick bort torsdagen den 7:e augusti 2025. Vila i frid, min vän.