Till min far

I mina första minnen startar jag en bil när jag är fem år och kör motorcykel när jag är sex. Det är doften av olja, bilar och Verkstaden. Jag hade en egen overall med assistancekårens färger och emblem så att jag kunde vara ordentligt klädd när jag följde med pappa ut för att hjälpa bilister i nöd.

Pappa arbetade alltid mycket. Mamma berättar fortfarande om den gången där han hade somnat på soffan efter en sen kväll, med olja i ansiktet, och jag frågade henne vem det var. Mer på grund av att han smutsig än att jag sällan såg honom, men ändå.

Åratal senare åkte vi med en flakbärgare uppför en slingrande bergsväg i Norge, som ung vuxen var jag med och drog upp fem lastbilar på samma natt på riksväg 50 norr om Motala. Akut blixthalka gjorde att de helt enkelt bara gled av vägen, en efter en.

Jag kommer inte ihåg det första huset, där jag föddes, men väl badandet i den glasfiber-pool pappa förlängde och grävde ned i huset som ersatte det, i Brinken i Motala. Jag minns även vår tid i villavagnen hos farmor och farfar på Stenbacken medan pappa byggde vårt andra hus Sandbacken i Kristberg mellan Motala och Borensberg. Det var väldigt spännande och väldigt intimt. Kanske den bästa tiden vår lilla familj fick uppleva.

Väl inflyttad i det nya huset byggde jag och min ena kusin ett trädhus med alla bitar som blev över från husbygget. 13 våningar vill jag minnas att det blev, med uppspikade tapeter dessutom. Pappa visade oss, men sen byggde vi på.

En motorcykel till blev det, en 80-kubiks Honda som pappa kom hem med. Den älskade jag - för stor till en början, men oj vad jag körde runt på den. En klar fördel med att bo ute på landsbygden kontra staden.

En sommar rev vi en stor lada på övningsfältet i Kvarn. Pappa fick allt material mot att han rev byggnaden. Utav det byggde han både stall och ett stort garage hemma på gården, Allt detta medan han drev två företag i vilka han lade ner minst två heltidstjänster själv.

Berättelserna är ändlösa, en virvelvind av händelser som en efter en avlöste varandra. Som äventyren med husvagnarna, Skara Sommarland, alla påskhelger som spenderades på bilmässan i Elmia, Jönköping. Min moped - min första bil som pappa köpte, som jag och min kusin kapade taket på och körde runt en sommar med, eller min andra bil som hade kunnat bli en Camaro om pappa fick sin vilja igenom men som istället blev en Porsche 924.

Mycket fordon har det blivit genom åren.

Min far var min superhjälte, ofelaktig och osårbar. Aldrig trött, alltid glad. Älskade att hjälpa andra, älskade sin familj.

Det var år 2000 det fick sig en törn. På väg hem från Värnamo ringde mamma och sa att pappa hade blivit diagnosticerad med reumatism. Hur var det ens möjligt? Mannen som klarade allt var inte osårbar? Jag minns att jag grät, orolig för honom och för framtiden.

Men det hindrade honom inte från att arbeta, varesig med sina företag eller hemma. Dock började han sakta men säkert trappa ner på sina engagemang - bilverkstaden var den första som fick stryka på foten och så småningom sålde han av sin andel av bärgningsfirman till min kusin.

2004 skiljde sig mina föräldrar. Det tog förstås hård på dem båda och min far hamnade i lite av en svacka. Några kaotiska år följde men han lyckades få saker på rätt köl igen. 2009 gifte han sig återigen och fortsatte sitt byggande.

Men reumatismen, höfter, diskbrock, grå starr och annat började ta ut sin rätt. 2023 var ett tufft år, fullt med sjukdomar, mestadels på grund av en ny medicin som skulle lindra hans reumatism genom att sänka immunförsvaret. Det höll på att ta livet av min far.

2024 flyttade han och hans kvinna tillbaka in till Motala, till en lägenhet ute på Väster. Nu var han nästan helt immobil på grund av smärtor och en förtvinad kropp. Reumatismen och framför allt medicinen hade verkligen lämnat djupa spår.

Lördagen den 30:e augusti nådens år 2025 var jag och min syster med våra yngsta nere på High Chaparral - en plats som vår far lärt oss att älska - när vi nådde av beskedet att pappa hade blivit akut sjuk. Vi körde upp till Motala Lasarett och fann honom i ett koma-liknande tillstånd. Det visade sig senare att han hade drabbats av en hjärnblödning samma morgon. Men det visste vi inte då och pappa hade varit riktigt illa däran ett par gånger tidigare.

Så vi vakade hela natten igenom och slutade aldrig att hoppas. Men klockan sex på morgonen dog allt hopp när vår far somnade in för sista gången.

För första gången på över tjugo år har han inte längre ont, ingen smärta och inga mediciner. Till freds.

Det är med de orden som jag försöker förstå och bearbeta hans bortgång.

Jag har inte kunna skriva om detta förrän nu. Saknaden och sorgen efter honom är enorm.

2025 var på många sätt ett fruktansvärt år, där först mormor lämnade oss och därefter Nemo. Men pappas bortgång är det svåraste jag någonsin har gått igenom.

Ibland känns det som om han går bredvid mig och då känns det mindre ensamt och sorgen lite mer avlägsen, som om han fortfarande är kvar.

Jag vill gärna tänka att han betraktar oss, sina barn, barnbarn och sitt barnbarnsbarn. Och att han stolt visar upp oss för sin mor och far, sin lillebror och alla andra som gått före och väntat på honom där han är nu, bortom tid och rum.

Men far är nu för alltid borta från denna värld. Idag ångrar jag att vi inte spenderade mer tid tillsammans, jag ångrar det avstånd som fanns mellan oss. Jag älskade och avgudade dig och jag saknar dig så mycket att mitt hjärta håller på att malas sönder.

Men där vägen tar slut kommer vi att mötas igen.